O Furtuna Pt 1

(...Som enligt många kulminerade Carl Orffs genombrott i form av Carmina Burana, den 8 juni 1937) Satte väl tonen, kan man säga, för dagens händelser; Jag skulle på nytt ge mig i kast med den amerikanska byråkratin, förkroppsliggad i inget mindre än FLHSMV (Florida Department of Highway Safety and Motor Vehicles för lekmännen). Som bekant hade jag två misslyckade försök i ryggen vid tillfället för fredagens teoritest och rena motgångar är något av det svåraste att hantera för mig. (rena motgångar är de gånger då det inte finns en bekväm ursäkt till hands, till exempel: "jag pluggade inte", "jag brydde mig inte", "jag hade otur" etc. osv.) Vilket resulterar i en total tilt när det inte fungerar som det ska (till exempel när man kuggar ett teoritest som man har alla skäl i världen att klara av utan problem).

Jag dök iaf upp på körcentret och fick direkt mothugg av den lilla sura tanten (som var, om möjligt, ännu djupare in i PMS dimman än förut...eller också så hatar hon helt enkelt sitt liv), de papperna som jag hade med mig för en vecka sedan (och dög alldeles utmärkt vid det tillfället) fungerade nu inte längre. På mitt pass stod det 4 olika namn, men på mitt hyreskontrakt stod bara 2 av dessa med! Ni ser ju problemet eller hur?

Hon började muttra. Muttret var först lite tyst för att sedan tillta i styrka efter cirka 1,5 minut. Hennes lilla utbrott kulminerade då det framgick att jag inte hade ett "Social Security Number". Nu var det total frenzy (kanske inte riktigt lika illa som detta frenzyt men i samma bollpark), hon skrek åt datorn, skrek åt mig. Helt plötsligt var det MITT ansvar att förklara för henne hur deras system fungerade och varför hon inte kunde hitta mig i deras system. Jag ville inte bli hemskickad så jag skojade något om att det bara är problem med "de där utlänningarna". Det tog inte. Hon satt som ett litet autistiskt barn; tuggade fradga och stirrade stint in i sin skärm. Till slut kom en vanlig människa och hjälpte henne och voila! Jag fick göra testet!

Testet i sig var inget problem tyckte jag, efter 10 frågor av 20 hade jag endast haft ett fel. Vad som hände sedan vet jag inte. På de sista 5 frågorna hade jag 5 fel. Vilket innebar att jag kuggat testet. Paniken rann över mig och jag kände mig lite som en mix av Carola's "Fångad av en stormvind" och det berömda psykbrytet av densamma. Allt var skit alltså. Återigen befann jag mig i "The Line of Shame" och visste djupt inom mig någonstans att "detta fixar jag nog inte"...