Two Tickets To Paradise

…Som Eddie Money proklamerade i låten med samma namn, i syfte att vinna över sin flickvän till sin sida för gott 1978. Låten i sig är fortfarande bra och många Grand Theft Auto: San Andreas entusiaster känner säkert igen denna gamla goding från radiokanalen ”K-DST”!

Vi har alltså åkt till Bahamas i helgen, via kryssningsfartyget ”Majesty of The Seas” (Royal Carribean). Fartyget var riktigt fint (kan väl inte kalla mig kryssningskännare då den enda kryssningen jag upplevt i vuxen ålder var till Tallin 2008) och kategoriseras lugnt in på toppen av mina kryssningsuppevelser.

Solen går ner bak Miami's skrapor

Day 1

Resan började i fredags då vi körde från Fort Myers till Miami, gps eller inte är det alltid spännande att köra på Miamis 6-filiga motorvägar där man kan köra av på både till höger och vänster. Obehaget man känner när man ligger i filen längst till höger på en fullsmockad väg och hör gnällkärringens (gps-rösten) bittra stämma: ”Exit to the left in 200 meters”. Pappa som körde klarade det dock galant!

Väl framme vid hamnen stötte vi på första ”jag-vill-ha-dricks” patrull. Tydligen litar inte riktigt båtpersonalen på att man klarar bära ombord sin egen väska utan har anställt ett gäng låginkomsttagare som sköter den sysslan åt dig. Vi gav väsk-vaffe 1 dollar i dricks och han tittade knappt åt oss. Undrar vad som hade hänt om man inte gett något alls? Troligen hade han kastat väskan rakt ner i vattnet.

När vi så småningom hittat ner till vår hytt dock nästa ”kompis” upp. Städare och dylika termer är alldeles för tattigt att kalla sig på Royal Carribean, nej nej ”Stateroom Attendant” ska det vara! Staterooom attendant ska ha 3,5$ i dricks per dag per skalle. Med andra ord kostar det 50 kronor om dagen att vara ”kompis” med denne lirare. Eftersom vi bedömde våra medtagna värdesaker lite föör frestande för denne smilande jamaican har vi valt att köra ”Do not disturb” under resan, vilket han konfronterade oss med gråten i halsen om idag. Han var troligen (med rätta) orolig för sin dricks.

Men den största dricksskandalen på båten är tveklöst restaurangen, för att gå därifrån mätta och belåtna krävs: 1. Main Waiter 2. Assistant Waiter 3. Wine Consigliere 4. Bar Waiter 5. Head Waiter. Den sistnämnde ska ha 0,75$ per dag per skalle. Det enda han har gjort i skrivande stund (söndag kl 15:26) är att a) Ha lite finare kläder på sig än 1,2,3 och 4. b) Frågat om maten varit bra c) berättat för oss att det är till Bahamas båten går! Kalla mig snål och sur svensk, men det där är ett relativt enkelt jobb som kanske (återigen, kalla mig snål osv etc) inte behövs.

Greppade rodret i tidigt skede...

Första kvällen gick vi och tittade på den ”stora showen”, samma visa som på alla liknande hotell/kryssningar, underhållningsteamet presenterar sig och försöker få igång publiken (återigen upplyser de oss om att: vi är på väg till Bahamas!) Showen slutar med en stand-up av Al Romas som faktiskt kört några shower på TV osv.

Även om standup:en var sjukt rolig kunde han inte toppa mamma som, efter öppningsnumret (en svart kille som dansar utmanande och sjunger, hyfsat kasst, ”Hey Baby”) utbrister glatt ”Directly from the djungle!”. Jag vet inte om hon tänkte sig att hon sa det på svenska och att ingen i närheten skulle förstå det hela, eller vad som hände. Sjukt roligt var det i alla fall, de som satt framför turades om att titta lite diskret bakåt.

Övre däck

Day 2

På lördagen var det formell middag vilket innebar kavaj, jag hade ingen slips men det gick bra ändå visade det sig, det är ju trots allt amerikaner man åker med.

När vi stannade till på Coco Cay (en ö som är uppköpt av Royal Carribean så att de kan köra sina gäster till ett ostört område) lät djurlivet inte vänta på sig, vi såg både ödlor, hajar och stingrockor. Hajen var relativt stor för att simma omkring bara någon meter från stranden, att se fenan sticka upp ur vattnet var minst sagt mäktigt.

Framåt middagstid började solfrossan göra sig påmind (råkade nog somna i solstolen på Coco Cay) och när jag skulle gå ner och vila slutade det med att jag deckade totalt, efter 12 timmars sömn var det helt plötsligt:

Day 3

På söndagen var det Nassau, Bahamas huvudstad som stod på menyn. Eftersom undertecknad hade feber gick jag raka vägen till Starbucks och drack kaffe medans de andra gick omkring och köpte på sig diverse ”bra att ha grejer”. En venti och en grande latte senare var febern bortschasad! Vilket passade bra rent schemamässigt för det var nämligen dags att gå tillbaka på båten.

Söndagkvällen nalkades och hälsan var på uppgående iaf. Efter en tre-rätters italiensk middag där personalen svansade omkring extra mycket skickade jag in resten av gänget på kvällsföreställningen och satte mig vid pokerbordet...

(ni som står helt likgiltiga till om rivern blankade av eller om fisken donksynade A högt på turn kan nog spola ner lite)

Gamet var Texas Holdem 2$-5$ No Limit och det satt ett gäng fiskar och väntade. Herregud vilka turister! Det var de tuffa turkarna (unga playaz som verkligen såg "coola" ut), de feta amerikanerna (totalt clueless) och de helt hjälplösa offren.. de där som knappt vet vad man ska göra med korten! En av dessa blivna individer satt och stirrade hål i bordet, helt tom blick som flackade omkring medans han synade och synade och synade. Vilket skådespel!

Det hela var lite som att se ett gäng blinda titta på en pantomimisk föreställning, ingen aning om var de är eller varför de gick dit...

En av spelarna verkade dock hyfsat kompetent, han viskade ganska tidigt till mig att den ena turken är en fisk (jag hade nyss värdebetat 2 gator med bottenpar och han synade glatt ner med äss högt, följt av ett obligatoriskt känslofullt utspel) "He's a Fish!, he's a fish" viskade han.

Kvällens hand var ändå följande:

Jag satt i SB med A7ruter och synade de ytterliggare 3 dollarna det kostade att se floppen (BB var en fet amerikan som var tappad/självlärd) 2 hade redan limpat dessutom.

Floppen kom 7hJrTr vilket gav mig färgdraget och par. Jag valde att slänga ut 20$ ihop om att tuffeturken skulle få för sig ngt dumt (typ att höja). Amerikanen (de feta) synar och resten slänger. Turn är 4r vilket ger mig färgen. Efter en stunds betänketid valde jag att bara spela ut hårt, jag satsat 75$ och hoppas han går bort sig. Det gör han. Syn säger han utan mkt till tvekan. Rivern blankar av och jag ställer in (eftersom folket oftast gillar att se handen till slutet om de väl sett rivern) Han tänker en liten stund sen säger han att "you might have me beat, but I have to call" och synar med pocketnior för hålstegen på flopp. Han sa sig ha ett öppet straightflushdrag (vilket var tokfel), jag bara log och höll med.

Pokerspelet var tveklöst ett av det enklaste jag suttit i, troligen håller det samma nivå som 0,5-1 SEK på Svenska Spel, men verkligen inte 15-30kronorsnivån som det i praktiken var.

Jag avslutade med en runda på deck och ytterliggare en standup show av Al Romas (sjukt roligt). Somnade gott i vetskapen om att jag gått plus (trots en hutlös rake på 10% upp till 15$!!!) på Bahamaskryssningen.

Nu kan du också få till "sjöfarar-looken":

Skor: Tiger, 1600SEK, Halmstad, Jeans: Hollister, 32$, Napels, Kavaj: Tiger, 4700SEK, Halmstad, Skjorta: Skräddarsydd, (500Baht), Thailand (barnarbete?), Hårvax: American Crew - Molding Clay, 15$, Fort Myers, Öl: Den billigaste (Foster, 6,75$ för 70cl), Bulan/såret i pannan: Metalldörr på elfte deck, gratis.

- Nästa gång återkommer jag till mina goda vänners besök igen!

Always on my mind

...Som Willie Nelson sjöng absolut bäst (möjligtvis kan Nelsons duett med Cash klassas som bra också, fast Elvis, Brenda Lee och Pet Shop Boys ligger kraftigt i lä) passar bra in på vår kära KIA från natten mellan fredagen och lördagen i Orlando..

Klockan började närma sig 3 snåret när skrikandet satte igång. Vi hade sovit i vårt lyhörda, småsunkiga motellrum i ett par timmar vid det här laget och var generellt sett ganska intresserade av att fortsätta med det. Ack och ve! Där högg vi i sten, big time. Skrikandet som vi uppskattade ägde rum strax utanför våra dörrar kom och gick i omgångar men slutade definitivt omkring 08:00. Vi snackar 5 timmars ”ös”.

Niklas & co låg i rummet bredvid vårt och hade snappat upp ett par meningar och tillsammans med vad vi lyckades höra kunde vi lägga ihop 2 och 2.

Vad packet skrek om:

1. ”"You can tell that motherfucker that is MY MAN, NIGGA!”

Detta var det första vi snappade upp och vi gissar att ett gäng kommit hem från krogen. Och att det eventuellt var en svart kvinna som gjorde anspråk på en annan kvinnas man.

2. ”"That KIA…”

Hur den exakta meningen löd låter jag vara osagt men att det pratades om mina vänners 13 000 kronors hyrbil råder det föga tvivel om vid det här laget.

3. ”"If you steal that car your in big ass trouble, you hear me?”

Återigen tror vi att det var just hyrbils-Kian som var på tapeten. Våra kära grannar tänkte alltså sno den, inga konstigheter där inte. Jag, Niklas, Kim och Frisk (Alla som hade handeldvapen i väskan) gick ut och började skjuta vilt omkring sig.

Nej, det gjorde vi inte.

En svensk tiger som det heter. Vi stannade inne och bad en bön om att våran kära Kia skulle stå kvar på morgonen. Det gjorde den. Vi andades ut, väl medvetna om att vi var riktigt nära att bli av med den...

Efter frukost skulle vi köra till disney world, på parkeringen utanför hände ett gäng i 25-30 årsåldern. De såg ut som om de varit ute och skrikit hela natten (rejält slitna alltså), den svarta kvinnan som hållit oss vakna av och till de sista 5 timmarna av natten bar ett vitt linne (sunkigt) och ett par rejäla ringar under ögonen. Jag gjorde min plikt som svensk och sa ingenting men stirrade bittert en liten (inte för lång) stund…

Lättade och mättade (haha) satte vi oss i bilen och körde mot Disney World!

It's Only Rock n' Roll

...But I like it! som Mick Jagger sjunger på ablumet från -74 med samma namn. Förutom att jag sjungit karaoke på Stoneslåtar på Tallinfärjan sprang jag även på musikgeniets rock (!) på Hard Rock Café i Orlando.

Mick Jagger's rock han bar vid flera offentliga tillfällen i samband med nya releaser!

Hard Rock i Orlando är för övrigt den största Hard Rock restaurangen i världen och kunde stoltsera med många tunga artefakter från legender som J.R. Cash och Freddie Mercury för att nämna några. Maten var för övrigt god den med så det var helt klart 10 av 10 luftgitarrer!

De ska minsann ha cred för den smått sinnessjuka möbleringen, en rosa Cadillac ovanför baren till exempel

Lyckan var gjord då man hittade Cash's gitarr hänga på väggen!

Vi som körde upp till Orlando var jag, slobban, Frisk, Borg och Niklas. De tre sistnämnda hade minsann ingått avtal i god tro om en hyrbil, de bort ju insett att Alamo skulle jacka upp priset på bilen till 13k SEK för 10 dagar (11?). De hade alltså räckt fram fingret bara för att förlora hela handen! Som plåster på såren åkte vi i alla fall till Orlando i stil (en väl tilltagen Kia SUV) om inte miljövänligt, den måste slukat 2-3 liter milen! Tur bensin är billigare än vatten här borta.

Planen var att checka in på Days Inn i Orlando för att sedan köra bort en sväng till Universal´s Island of Adventures (samma som vi var på innan halloween) som är en stor themepark. Days Inn var ett litet motell som troligen sett sina bästa, den så kallade uppsidan med situationen var att det endast kostade 45$ natten per rum, vilket kunde ses som i princip gratis.

Väl på plats i the Island of Adventures fick vi lära oss (klockan 17:08) att de stängde igen parken klockan 18:00. Vi fick med andra ord se det i förening med nytt anbud att damma av en femhundring för att ställa sig i en kö man aldrig skulle får se slutet på. Något nedslagna gick vi vidare i the city walk på Universal där vi tillslut sprang på en skylt med en stor blå man på. The Blue Man Group uppträdde klockan 8:30 kunde vi utläsa av skylten, gänget var som bäst ganska skeptiska när vi rullade upp vid biljettluckan.

Den lite (mycket) rundlagda expediten konstaterade kallt att det kostade 84$ för en biljett. Slobban högg till direkt, "is there a florida residence discount?" - "NO!"... "is there a student discount?" DING-DING-DING! "Yes, for students the price is only 30$!" Jackpott tänkte vi och slängde upp våra studentID. Hon köpte till och med de svenska kårid som våra goda besökare stoltserade med. Inte illa alls.

Niklas har fått tag på ett par blueman brillor. Jag tror jag talar för samtliga när jag säger att showen var sjukt imponerande! Ett måste om man är i Orlando!

Väl tillbaka på hotellet sov vi riktigt bra tills klockan började närma sig 03:00 snåret...

God is Great, Beer is Good, People are Crazy

... Som Billy Curringham sjunger i hans nya och enda album "Little Bit of Everything". Låttiteln i sig är ju ett mästerverk i isbergsteknik-genren! Jag är fullt medveten om att detta förmodligen blir den svagaste rubriken än så länge men det är en omåttligt populär hit som just nu går på Cat Country 107.1 (lokalradion) och country är ju som bekant fantastiskt populärt i Florida, USA.

Det slog mig häromdan att jag inte ens kände till namnet på artisten som spelat in flest turnéintäkter i USA, Kenny Chesney (just ja, han!) ett namn som inte klingar särskilt bekant i Sveriges gråa (nåja, Karlskrona skiljer sig faktiskt numera från denna skaran då kommunfullmäktige Sofia Bothorp ritade om kartan för hur man säger något oväntat) vardag. Det visar sig att okände Kenny har spelat in bra mycket mer än tex. Springsteen. Nog om det.

Jag satt i alla fall i bilen på väg till Five Guys efter att i samråd med Johan googlat fram var någonstans i Fort Myers man kunde få tag i den flottigaste burgaren. Ding-Ding-Ding! Five Guys trillar ut. Vi sätter oss genast i buicken och håller ut de 20 minuterna som det tar att köra dit. Vilket ställe! Aldrig har jag sett ett sådant överdåd av flott!

Notera påsen som är helt genomsållad av hamburgerflott!

Sitter och kämpar med ost&baconburgaren, det krävdes 2 stora läsk men jag fick till slut ner den och hamnade i ett hjälplöst matkoma som varade långt in på förmiddagen dan efter.

I Miami inhandlades en fantastisk bok för övrigt. En svordomsgenerator, enkelt och genialiskt! Man slår helt sonika upp 2 olika, parallella, sidor som tillsammans kombinerar ihop vinnande svordomsduos som "poop twister", "retard fondler", "piss gargler" och så vidare. Jag behöver såklart inte nämna att möjligheterna är oändliga (för det är de verkligen inte) men den riktiga skrällen var att det är tjejer som författat det litterära underverket! Ge dom ett pris! (varför inte nobelpriset? nu när Obamas fredspris redan piskat ur trovärdigheten är det väl bara att fortsätta på inslagen bana?)

Det har för övrigt varit rekordlång paus i uppdateringarna, flera sympatisörer från Sverige har huserat vår lägenhet och aktiviteterna har legat packade som sillar. Uppdateringar kommer nu att dimpa ner titt som tätt igen.

Peace, Love and Understanding?

...eller rättare sagt: "What's so funny 'bout Peace, Love and Understanding" som Elvis Costello & The Attractions cover på Nick Lowes låt från -74 heter. Det slog mig när jag pratade med en välgödd amerikan häromdagen, killen ifråga var en closet-estetare och ytterst trevlig (Det visade sig att det bästa sättet att få till baby-back-ribs på är att koka dom i öl en timme innan de grillas). Han frågade mig om svenskar firar Thanksgiving, men tog snabbt tillbaka det med förklaringen:

"Oh no, that's right. You guys never discovered (luft-situationstecken) a continent and enslaved the original inhabitants and gave them plague-infected blankets so that they could die faster!"

Han hade ju onekligen fångat mitt intresse här, att påstå något annat vore att ljuga rakt ut. Han fortsätter sin historia om USA och jag lyckades snappa upp ett par ganska sköna fakta:

• USAs försvarsbudget ligger i dagsläget på 535 Miljarder dollar
• Resten av världens totala försvarsbudget ligger på cirka detsamma
• Sen WW2 har USA haft (ge och ta) 12 år utan krig, resten av tiden har de varit flitiga
• Sen landet skapades (genom krig) har det varit i krig i strax över hundra år

Jag som svensk kände att jag gjorde en ganska slät figur, vi har ju lyckats hålla oss "neutrala" i två världskrig (på raken). Visst man skulle nog kunna kan ljuga hem i alla fall ett av krigen med att: "tjaa nej vi hade faktiskt inte tid med krig nu, 800 000 svenskar hade ju redan lämnat landet på grund av den berömda stenen i åkern (utvandringen)", men att dodge:a ett världskrig till! Chickenshit som amerikanarna gillar att säga. Det var också vad min nyfunne bekantskap sa: "But you guys were afraid of the germans, right?", jag kunde bara hålla med såklart.

En svensk tiger, som slagordet löd. Min lärare Ingmar Nilsson från Broby tutade i oss någongång på 90-talet att tiger stod för att vi var beredda på att kasta oss ut i strid vilket sekund som helst.

Det tog många år innan jag lärde mig att det var ordet "tiger" som var nyckeln, "håll käften så klarar vi oss kanske.."

New York, New York

.. if you'll make it there, you'll make it anywhere! som Liza Minnelli sjöng 1977 i filmmusiken till filmen med samma namn. Den bästa versionen är dock solklart den som Frank Sinatra har spelat in.

Slobban har alltså åkt till NY över helgen medans undertecknad stannar hemma för att ta hand om lite läxor och de nyinflugna halmstaiterna (halmstaditerna?) som landar ikväll.

Den senaste tiden har det varit fullt upp, därav mindre uppdateringar. De flesta uppsatser är dock inlämnade nu och samtliga muntliga presentationer är avklarade (den längsta var på 55 minuter, inte illa pinkat av en utlänning att hänga in ett A+) Rent tidsmässigt innebär det dock inte att jag sitter och rullar tummarna nu, inom de närmsta veckorna kommer det bo 9 personer i vår 4a-rumslägenhet, så fort dessa åkt hem bär det av till Bahamas en sväng innan sista vågen av besökare trillar in.

Sen Johan & Johan kom hit har det blivit en orgie i restaurangbesök och öldrickande, extra credd till Öhlander som lyckades med konststycket att äta upp CheeBurger-CheeBurger's 1 pound burgare och belönades med ett foto av honom på deras "wall of fame" Han gjorde sitt bästa för att hålla god min, men var ganska tyst ett bra tag efter (matkomat var sannerligen inte att leka med kan jag ana)

Igårkväll var vi på "Erotic Barbeque party" på campus, det var fransyskorna som hade bullat upp med korv...

Jag och Johan hade köpt äkta flanellskjortor och kom som "Lumberjacks", vilket med facit i hand var relativt grått... (men varmt och skönt)

Tjaa..vad säger man? Han kunde ju åtminstone rakat sig...

Vädret har tagit en lite kallare vändning nu faktiskt, havet går fortfarande att bada i men kalla vindar tvingar en kvar på land för det mesta. Troligen har det att göra med en orkan som dragit in förra veckan, de senaste 6 dagarna har 3 varit icke sol! Inte för att jag har några problem med vädret, tvärtom, nu kan jag äntligen använda jeans och min vindjacka igen (iaf på kvällarna)

Vi har börjat hänga mer och mer nere i Napels (downtown) en fin stad för de gamla och rika. De är lika omöjligt att hitta skräp på marken som det är att hitta en icke konservativ familj i Floridas svar på Europas Franska Rivieran. Förutom amerikaner är det ett etablerat vattenhål för främst tyska pensionärer, sällan har jag sett så många gamla på ett och samma tillfälle. De flesta låter som "Herbert" från Family Guy (den gamle gubben med den minst lika gamla hunden) vilket jag skrattar mkt åt...

Det var i alla fall i Napels jag för några dagar sedan upplevde en kulinarisk hat-trick av episka proportioner; En förrätt: Friterad Brieost med hallonsylt, Starbucks nya seasonal edition av varm chocklad: Chockladtryffel-espresso, redan här var jag riktigt, riktigt nöjd med dagen men så kör vi inom Target på vägen hem och hittar Ben&Jerry: Cinnamon Buns! Kanelbulleglass med kanelbulledeg i glassen, need I say more?

Ikväll kommer Niklas, Borg & Frisk och gästar i 2 veckor, eventuellt uppdaterar jag från Key West i veckan!

Donken på stranden, killen på bilden ser kanske smal ut nu, leta upp han om 10 år så får ni se...

Kung av Sand

...som Per Gessle nynnade när jag sprang på honom ute på Tylöhus i våras (låten kung av sand kom dock som singel redan 1995), idag har jag verkligen sett kungen av sand, eller rättare sagt kungarna av sand.

Det var sandslottstävling på Fort Myers Beach idag och undertecknad var på plats för att dokumentera händelsen. Jag hade, med handen på hjärtat, ganska låga förväntningar på spektaklet. Några övertända hippies som lekt lite för mycket i sanden under 70- och 80-talet och helt enkelt inte kunnat sluta leka var den spontana tanken.

Vi hoppade in i mina föräldrars Dodge Charger och satte fart mot "Lovers key" där tävlingen skulle hållas (enligt tidningen) Väl på plats hittade vi hundratalet bilar parkerade men ingen tävling, då kröp det fram att man var tvungen att parkera på en ö för att ta en buss till nästa ö (där tävlingen hölls, tidningen ljög, stor skräll)

Efter 15 minuters kö och 5 minuters bussresa (ackompanjerat av något högfrekvent bakgrundsljud till följd av något högtalarstrul på bussen) Bussen var gratis och anordnad av den lokala scoutkåren så man vågade inte gnälla när alla så kallade rationella människor fyllde på framifrån och inte bakifrån. Frasen "många väntar på få" har väl i princip aldrig varit mer aktuell när de gamla, feta, fradga-tuggande amerikanska pensionärer skulle "sätta sig på den bästa platsen". Det finns få saker som frustrerar en mer än när en grupp människor helt sonika ignorerar den bästa/effektivaste lösningen på ett logistiskt problem av ren lathet, i synnerhet när det går ut över en hel busslast (bokstavligt talat) medmänniskor. Jag svor inombords åt dessa bussmarodörer och tog en plats långt bak.

Väl framme till tävlingen låg inträdet på 5$ per skalle eller 10$ per familj, då vi var sammanlagt 4 personer drog vi en fuling och sa att vi alla var en familj (och missbrukade den goda tanken om att främst barnfamiljer skulle gynnas av prissättningen)

I sanning ett sandslott av rang...

En gigantisk telefon av sand...

Något Salvador Dali inspirerat...

Här fick vi även en bild på skaparen, förbaskat trevlig kille...

Förutom sandslottstävling har det även hunnits med ett biobesök i helgen (lördag). Filmen i fråga var "The Men Who Stare at Goats" med legender som Jeff Bridges, George Clooney och Kevin Spacey i huvudrollerna. Filmen i sig var sjukt rolig, den höll faktiskt upp mot mina ganska uppskruvade förväntningar! Passade min egen humor ganska klockrent, de andra lämnade salongen med blandade känslor men jag var, och är fortfarande, högst entusiastisk till Grant Heslovs skapelse. Min bioupplevelse var fulländad...i fem minuter...

(resten av texten skildrar en bitter människas encounter med feta, ni som översympatiserar med/är sjukligt feta kan nog spola vidare)

Efter fem minuter in i filmen hände något som skulle förändra min syn på hela kvällen avsevärt. Låt mig först börja med att säga att filmerna på biografen börjar aldrig när de ska, det ska vara reklam ihopkopplat med"stäng av mobilen" uppmaningar till höger och vänster innan huvudattraktionen rullar igång. Började filmen klockan 8:05 PM så var klockan med all sannolikhet nu 8:15 PM, de två fettona som helt bekymmerslöst nu vandrar (enerverande sakta pga BMI-konflikt) in och stör alla, är nu rejält sena oavsett hur de hade planerat!

"Flödesschema för de fetas intåg"

Vita stolar är lediga stolar

Ljusröda stolar är upptagna

Knallröda stolar är där dessa bio-äss vald att sätta sig

Svart stol med gul ytterlinje är ph's stol

Humle och dumle valde nu att gå rakt förbi alla som tittade (återigen alldeles för sakta) fram till det första "beslutet", där de valde att gå upp, förbi den raden där det fanns gott om lediga platser och fram till vår rad. Deras blickar flög fram och tillbaka i takt med deras okontrollerade flås (de hade ju gått säkert 200 meter om man räknar all interntransport i biografen, för att inte tala om parkeringen!)

Säkerligen tänkte humle&dumle nu: "ok, vi är feta, rör oss sakta och är sena...hur kan vi dra nytta av detta och störa flest människor maximalt?"

- "jag har det humle", säger dumle.

- "vi knör in oss i mitten, förbi de där svenskarna som tittar sådär obehagligt ostört på filmen!"

- "bra tänkt! det är därför du alltid får doppa ditt hamburgerbröd i stekflottet dumle!", säger humle.

Sagt och gjort har så sällan haft så lång ledtid... de börjar gå, sakta... Excuse me och andra artighetsfraser kunde vi glömma, här handlade det om att överleva (andas in andas ut, och andra livsnödvändiga processer var vad hjärnan hade minimerat resursförbrukningen i kroppen till vid det här laget, jag menar de hade ju gått ohyggligt långt från bilen nu).

Humle sätter sig bredvid mig efter att jag fått stå i lite för många sekunder. Så fort kvinnan (eller monstret, hon liknade en blandning av "glutony" offret ifrån Se7en och karaktären "Gorge" ifrån Gamer) satte sig ner så släpper hon ett rap. Jag rykte till och stirrade på humle som andas ut lite behagligt (likt en kedjerökare som tar sitt första bloss på morgonen) och stirrar tomt rakt fram.

Efter 20 minuter kommer eftersvettningarna, stanken sköljer över mig som en dimma ("sätter det sig i kläderna?" var en av de första tankarna) Då det var något roligt (men simpelt nog att humle skulle fatta) skrattade hon. Skrattet går nog inte att beskriva, men bland annat slobodan kunde inte hålla tillbaka tårarna efter ett tag, det lät alltså för jävligt rent ut sagt. Dumle o andra sidan hade ett elakt skratt (som var minst lika underhållande) Man kan väl säga att när jag väl vant mig vid doften så skrattade man cirka 65% åt filmen och 35% åt dream-team bredvid mig, vilket dunder och brak!

Business As Usual

... Som det låter på Don Henley's och Steuart Smith's Long Road out of Eden plattan (The Eagles; ja, det är den skivan där låtarna har ett obehagligt långt snittintro...) från -07...

Sakta men säkert har man (snart) tagit sig igenom en termin på FGCU. November är redan över oss, vilket vi har tagit med ro för det mesta. Vädret har varit fortsatt bra förutom någon kylig kväll som dragit förbi, stranden och poolen är båda fortfarande högaktuella även om vattnet kanske inte håller 35 grader längre.

Vardagarna bjuder på en hel uppsjö av småsaker man kan sitta och frottera sig i; Lärare som skryter om att kvinnliga elever har raggat på dom (i hopp om bättre betyg), Latte med Toffe Nut-smak (låter bättre än det var), så kallade "Straight A's" i betyg, amerikanska "mamma ledig" lagar (som är helt horribla för alla som inte är ekonomiskt oberoende) och alla härliga grillkvällar ute vid "sjön" utanför lägenheten.

Grillen, som lider av brutal feldesign, har svårt att få ihop ordentlig glöd.

Vi har börjat hänga med nattvakten som berättar sina (ganska osannoliga) historier för oss när han har tid (han har inget annat än tid då hans "jobb" är ganska händelselöst) mellan sina ronder.

Tentorna är i stort sett avklarade nu, har 3 kvar, vilka alla är delprov (dvs max 10-20% av helhetsbetyget) och således inte särskilt avgörande. Givetvis hänger ju fortfarande "den obligatoriska närvaron" över en som den där feta tjejen på Starbucks hänger över kakdisken. Fick precis reda på att om man skulle ta och missa en av lektionerna inom de närmsta veckorna i Ledarskap&Gruppdynamik får man 15% kapat av sitt totalbetyg! Ganska drastiskt om ni frågar mig...

Sitter och kontemplerar hur jag ska komma undan så många lektioner som möjligt i november medan jag väntar på notan på "Applebees" (fick vänta ohyggligt länge och gav tillslut upp, slängde fram kontanter istället för att anstränga VISA't)

I Sverige har uppföljaren till Färjan kommit, nu i form av ett annat vattenhål för de socialt missanpassade, Ullared. Jag streamade en liten snutt och lovade snabbt mig själv att aldrig mer åka dit (oavsett vilket pris de sätter på fryspåsarna). Jag måste ändå ge skaparna credd för att de lyckas upprepa Filip&Fredriks 100 höjdare känsla, och det utan att åka land och rike runt! Alla äss samlas ju ändå ute i skogen och eldar upp tändvätska utanför GK's, varför inte bara åka dit med en kamera? Kan man sen få med de människor som hamnat riktigt långt bort i hörnet på normalfördelningen över "normala människor" blir det ju endast bättre! Hur idén till programmet kom till överhuvudtaget är ju stoff till en film i sig.

Det är väl det man har koll på vad gäller Sve rike nuförtiden. Det och att en äldre man vid namn Roland navelskådar exakt hur mycket svenska barn borde veta om analsex, hur denna artikel kom till är såklart också stoff till en (vuxen)film. Såklart är det, som alla moralpanik-yttringar från den äldre generationen, ytterst komiskt i vanlig ordning.

De senaste dagarna har tillägnats grillning och en kortare visit till Napels, då vår gode granne missbedömt sin bil aningen och nu tvingats reparera den för cirka 1200$. Vi passade på att kolla inom ett shoppingmall samt äta lite på The Cheesecake Factory, det blev en halvdan ceasarsallad med "clam chowder"

Bara grönbete och inget kött blev det, björne åkte på att skitigt glas som lök på laxen - mager dricks blev det.

Helgen i övrigt kommer att tillägnas de sista uppsatserna, som i och för sig är rena skämtet jämfört med de uppsatser vi skrev i Sverige. De ska dock göras så det gäller att ta det långa steget före nu innan alla svenska besökare börjar droppa inom!

Breakfast at Denny's

...och inte Tiffany's som Deep Blue Something's klassiker från "Home" albumet (den enda vi minns?) gick.

Tiden har gått snabbt i den konservativa delstaten Florida, nu är det lite drygt en vecka kvar tills diverse svenskar kommer och hälsar på! Innan dess har jag satt som mål att skriva klart alla uppsatser skolan kräver, en ganska brant planering, dock en planering som tillåter en att äta frukost på Denny's, åka vattenskidor och köra omkring kvällstid för att leta efter fester som kanske inte existerar! En sak i taget.

Denny's

Denny's är ett ställe som serverar frukost hela dagen,

etablissemanget erbjuder flexibilitet uppåt väggarna! Du kan alltså egenhändigt komponera ihop din egen frukost,

vill du ha ägg, bacon och pannkakor går detta utmärkt.

Vill du istället ha Hash Browns är det inga konstigheter

där heller!

När vi satt och smaskade på den ena kolesterolbomben efter den andra råkade vi överhöra konversationen bakom oss, det var följande fras som fick (i alla fall mig) oss att öppna öronen:

"Yeah nowadays you can't do anything without internet or a cellular telephone"

(Vem säger cellular telephone nuförtiden??)

"Really? How is that?"

(vem kan komma på tanken att överhuvudtaget ifrågasätta ovanstående påstående?!)

"Yeah you can call your friends from anywhere.."

Konversationen fortgår vidare till hissnande höjder av okunskap, det visar sig att det är två dinosaurier som diskuterar IT, varav den ena försöker utge sig för att vara någon form av proffs som ska sälja in IT lösningar till den äldre av dinosaurierna. Han fortsätter med sina briljanta utlägg:

"I can offer you the newest, most reliable operation system on the market; Windows XP Home Edition! This is a great software..." (Huh? Snackar han om uppföljaren till Windows ME, det svarta fåret i Microsofts historia?)

Han fortsätter och kasta "avancerade termer" kring sig med samma precision som en stupfull dart-amatör på efterfest i Sälen och name-droppar lite tunga ord som "Motherboard" och "CD-ROM". Jag är på gränsen att skratta rakt ut när klåparen välter sitt Coca-Cola glas rakt ut över sin (alldeles för gamla) laptop som han hade med sig för sin demonstration. Pinsamt in absurdum.

Det hela kändes lite som om någon kört tillbaka 15 år i tiden och hämtat tillbaka dessa äss. Vilken klåpare bokar in ett säljmöte på Denny's, en frukost sylta!!? Det finns ju minst 3 stora datorvaruhus inom 3 km omnejd! Jag blev aldrig klok på dessa (på gränsen till antika) herrar eller deras dunkla syfte varför jag lämnar detta här och nu.

Lördagen tillägnades vattenskidor, som faktiskt var gratis för studenter! Det var någon form av studentförmån man har på FGCU. I Halmstad fanns det blott en studentkår driven av diverse vilsna individer, vars frustration (över att aldrig nå steg #3 på Maslows behovstrappa) allt som oftast belastar deras kreativitet att skapa något av värde för HH's studenter. det går inte att förneka att det råder lite bättre organisation, iaf inom studentaktiviteterna, på denna sidan Atlanten.

Det blev ett flertal minuter trots ganska påfrestande svallvågor

Vattenskidorna i sig gick lysande för Slobodan som körde på nonstop trots att båten var dimensionerad för wakeboard och inte vattenskidor (dvs. den skapar enorma svallvågor) Själv blev det 2 rejäla kallsupar innan man kunde hitta balansen ordentligt. Det blev ordentligt tungt (i vanlig ordning) att hålla sig uppe.

Framåt lördagskvällen började det suga i fest-tarmen för mitt sällskap som på något sätt lyckats score:a en inbjudan till ett så kallat House-Party i Timberwalk-området på vår gata (Three Oaks Pkwy). Informationen angående själva festen var väl relativt knapphändig men med löfte om att det skulle komma cirka 200 personer till det stackars huset kändes det som om vi var på det torra vad det gällde geografin. Vi skulle alltså hitta dit på känn, hur svårt kan det vara?

Ganska svårt visade det sig. Vi möttes av en glad (läs: salongsberusad) vakt i grinden (gated-community, det där Timberwalk) som ställde de obligatoriska frågorna:

1. Vad ska ni göra här?

- Yes, en enkel tänkte jag och svarade snabbt att det rörde sig om fest som vi vad bjudna till.

2. Vilken adress ska ni till?

- tystnad, jag vänder mig om och förhör mig med gruppen, som är lika tyst. Jag skrattar lite nervöst och säger att det vet jag inte.

3. Vad har personen för telefonummer?

- tystnad, jag vänder mig om och förhör mig med gruppen, som är lika tyst. Jag skrattar lite nervöst och säger att det vet jag inte. (igen)

4. Är ni säkra på att det är här ni ska vara?

- tystnad, jag vänder mig om och förhör mig med gruppen, som är lika tyst. Jag skrattar lite nervöst och säger att det vet jag inte. (igen)

Han skrattar glatt (kanske för att han är lite salongs?) och säger att han inte kan släppa in oss. Jag håller med, vi har ju med facit i hand inget att komma med. Alls. Han slutar skratta och blir allvarlig: "Ok åk in då!" Jaha, så var det med den "säkerheten".

Med orden "But it is a big ass place" i ryggen (från vakten) kör vi in i den lilla stad-i-staden. Efter första varvet hade vi kammat hem noll, konstigt nog hittade vi inte något hus med 200 personer i (husen var inte mycket mer än 100 - 150 kvm).

Den växande desperationen manifesterar sig i att vår övertrevlige/supersociala tysk skickas ut för att fråga lite random folk "Where is zse party?" Hela grejjen blir ganska komisk när vi inser att vi eventuellt inte kommer hitta den där festen trots allt.

Björn "Döden" Baumann frågar vägen till festen...

Beslutet att köra hem välkomnades av undertecknad eftersom det innebar att jag slapp köra fler gånger under kvällen. Vi kör dock inom ett annat, snarlikt område: Timberlake (istället för Timberwalk) det kan ju vara så att ett misstag skett någonstans (förfarandet kan jämföras med att springa ner i källaren och packa upp julpyntkartongen i ett futilt försök att hitta bilnycklarna) Skrällen uteblir då detta område är knäpptyst och vi kör direkt hem till sista halvan av The Bourne Supremacy.