Kung av Sand

...som Per Gessle nynnade när jag sprang på honom ute på Tylöhus i våras (låten kung av sand kom dock som singel redan 1995), idag har jag verkligen sett kungen av sand, eller rättare sagt kungarna av sand.

Det var sandslottstävling på Fort Myers Beach idag och undertecknad var på plats för att dokumentera händelsen. Jag hade, med handen på hjärtat, ganska låga förväntningar på spektaklet. Några övertända hippies som lekt lite för mycket i sanden under 70- och 80-talet och helt enkelt inte kunnat sluta leka var den spontana tanken.

Vi hoppade in i mina föräldrars Dodge Charger och satte fart mot "Lovers key" där tävlingen skulle hållas (enligt tidningen) Väl på plats hittade vi hundratalet bilar parkerade men ingen tävling, då kröp det fram att man var tvungen att parkera på en ö för att ta en buss till nästa ö (där tävlingen hölls, tidningen ljög, stor skräll)

Efter 15 minuters kö och 5 minuters bussresa (ackompanjerat av något högfrekvent bakgrundsljud till följd av något högtalarstrul på bussen) Bussen var gratis och anordnad av den lokala scoutkåren så man vågade inte gnälla när alla så kallade rationella människor fyllde på framifrån och inte bakifrån. Frasen "många väntar på få" har väl i princip aldrig varit mer aktuell när de gamla, feta, fradga-tuggande amerikanska pensionärer skulle "sätta sig på den bästa platsen". Det finns få saker som frustrerar en mer än när en grupp människor helt sonika ignorerar den bästa/effektivaste lösningen på ett logistiskt problem av ren lathet, i synnerhet när det går ut över en hel busslast (bokstavligt talat) medmänniskor. Jag svor inombords åt dessa bussmarodörer och tog en plats långt bak.

Väl framme till tävlingen låg inträdet på 5$ per skalle eller 10$ per familj, då vi var sammanlagt 4 personer drog vi en fuling och sa att vi alla var en familj (och missbrukade den goda tanken om att främst barnfamiljer skulle gynnas av prissättningen)

I sanning ett sandslott av rang...

En gigantisk telefon av sand...

Något Salvador Dali inspirerat...

Här fick vi även en bild på skaparen, förbaskat trevlig kille...

Förutom sandslottstävling har det även hunnits med ett biobesök i helgen (lördag). Filmen i fråga var "The Men Who Stare at Goats" med legender som Jeff Bridges, George Clooney och Kevin Spacey i huvudrollerna. Filmen i sig var sjukt rolig, den höll faktiskt upp mot mina ganska uppskruvade förväntningar! Passade min egen humor ganska klockrent, de andra lämnade salongen med blandade känslor men jag var, och är fortfarande, högst entusiastisk till Grant Heslovs skapelse. Min bioupplevelse var fulländad...i fem minuter...

(resten av texten skildrar en bitter människas encounter med feta, ni som översympatiserar med/är sjukligt feta kan nog spola vidare)

Efter fem minuter in i filmen hände något som skulle förändra min syn på hela kvällen avsevärt. Låt mig först börja med att säga att filmerna på biografen börjar aldrig när de ska, det ska vara reklam ihopkopplat med"stäng av mobilen" uppmaningar till höger och vänster innan huvudattraktionen rullar igång. Började filmen klockan 8:05 PM så var klockan med all sannolikhet nu 8:15 PM, de två fettona som helt bekymmerslöst nu vandrar (enerverande sakta pga BMI-konflikt) in och stör alla, är nu rejält sena oavsett hur de hade planerat!

"Flödesschema för de fetas intåg"

Vita stolar är lediga stolar

Ljusröda stolar är upptagna

Knallröda stolar är där dessa bio-äss vald att sätta sig

Svart stol med gul ytterlinje är ph's stol

Humle och dumle valde nu att gå rakt förbi alla som tittade (återigen alldeles för sakta) fram till det första "beslutet", där de valde att gå upp, förbi den raden där det fanns gott om lediga platser och fram till vår rad. Deras blickar flög fram och tillbaka i takt med deras okontrollerade flås (de hade ju gått säkert 200 meter om man räknar all interntransport i biografen, för att inte tala om parkeringen!)

Säkerligen tänkte humle&dumle nu: "ok, vi är feta, rör oss sakta och är sena...hur kan vi dra nytta av detta och störa flest människor maximalt?"

- "jag har det humle", säger dumle.

- "vi knör in oss i mitten, förbi de där svenskarna som tittar sådär obehagligt ostört på filmen!"

- "bra tänkt! det är därför du alltid får doppa ditt hamburgerbröd i stekflottet dumle!", säger humle.

Sagt och gjort har så sällan haft så lång ledtid... de börjar gå, sakta... Excuse me och andra artighetsfraser kunde vi glömma, här handlade det om att överleva (andas in andas ut, och andra livsnödvändiga processer var vad hjärnan hade minimerat resursförbrukningen i kroppen till vid det här laget, jag menar de hade ju gått ohyggligt långt från bilen nu).

Humle sätter sig bredvid mig efter att jag fått stå i lite för många sekunder. Så fort kvinnan (eller monstret, hon liknade en blandning av "glutony" offret ifrån Se7en och karaktären "Gorge" ifrån Gamer) satte sig ner så släpper hon ett rap. Jag rykte till och stirrade på humle som andas ut lite behagligt (likt en kedjerökare som tar sitt första bloss på morgonen) och stirrar tomt rakt fram.

Efter 20 minuter kommer eftersvettningarna, stanken sköljer över mig som en dimma ("sätter det sig i kläderna?" var en av de första tankarna) Då det var något roligt (men simpelt nog att humle skulle fatta) skrattade hon. Skrattet går nog inte att beskriva, men bland annat slobodan kunde inte hålla tillbaka tårarna efter ett tag, det lät alltså för jävligt rent ut sagt. Dumle o andra sidan hade ett elakt skratt (som var minst lika underhållande) Man kan väl säga att när jag väl vant mig vid doften så skrattade man cirka 65% åt filmen och 35% åt dream-team bredvid mig, vilket dunder och brak!