Mama, I'm Coming Home...

…Som John Osbourne skrev tillsammans med självaste Ian Kilmister -91! (Vågar knappt tänka mig hur deras så kallade festkvällar såg ut med tanke på deras mytomspunna konsumtion av alkohol etc.) Idag är det alltså dags att åka hem, just nu sitter jag i terminalen och stirrar ner ett tomt ölglas. Flyget är försenat. Miami's flygplats terminal F har inget Starbucks, det finns en herrtoalett och den är enbart utrustad med en enda pissoar vilket konkret innebär att (på grund av den höga beläggningen) minst 3 man står och stirrar på den stackaren som har "turen" att urinera i ett litet rum fullt med kissnödiga män i övre medelåldern. Killen framför mig fick scenskräck kunde inte "leverera" utan körde en luftpiss och stack ifrån toaletten illa kvickt. Av liknande skäl fick killen bak mig nog av toaletten och struntade i att tvätta händerna. Nåja first things first som det heter:

Imorse packade jag ihop det sista och hängde därefter på Björn till närmsta shoppingmall. Ryktet om Svea Rikes väder har ju nyligen nått Florida. Det snackas om -15 grader och snökaos. Jag greps av panik och impulshandlade en mössa på Timberland, nu handlade det om att överleva väl på plats i Köpenhamn! Planen var att ta flanellskjortan (googles "ordhjälp" ville ändra flanellskjortan till förtalskampanj eller kabelskosortiment!) som underställ och hoodie/väst som "jacka". Tårna kommer jag nog få tina upp hemma för det varmaste jag har är ett par converse...

Här är jag framför den enorma bilen vi hyrde för att frakta alla väskor. Lite senare kommer jag sova dåligt på flyget efter att ha slötittat lite på "The Hangover" och svept maten (vilken jag tror kommer bestå av någon kötthistoria med potatismos). Efter landning kommer det bli en sanslös tidsnöd efter att man köat i fel säkerhetskö (säkert rätt kö, men någon indolent människa kommer att sinka samtliga med fraser som: "va måste jag ta av mig skorna? de vill jag inte", samtidigt som det utropas: "final calls!").

Flyget hem till Köpenhamn kommer landa i tid, däremot kommer vi få vänta aslänge på väskorna eftersom danskarna ofta (läs: alltid) tacklar värmen med hjälp flaskan (de håller förmodligen samma alkoholnivå som Motörheads Lemmy på en average konsert)

På tåget kommer jag med all säkerhet att träffa Viktor Karlsson som är snäll nog att låna ut sin mobil (vilket kommer att betraktas som vitalt eftersom min egen tagit julledigt). Samtidigt som jag stiger av i Ängelholm kommer garanterat ett julfyllo lägga sig i mellan tågdörrarna för att han trodde att tåget skulle till Örebro istället för (det aktuella) Göteborg. Vad det nu löser att lägga sig mellan två dörrar på ett tåg som ganska snart skall köra iväg låter jag vara osagt. Oväntat var det i alla fall!

Och där lämnar jag er, med en alkad äldre man som bara ville åka till Örebro, men som inte riktigt kom dit. En teori är att han drack för att hantera SJ's makalöst dåliga time-management, en annan att han trodde sig hittat en liggplats (vilket det inte riktigt var) eller ville han kanske dramatisera just hur vilsna vi människor är? Alla vill vi åka till ett "Örebro", men många är kanske i själva verket på väg till "Göteborg"? Jag hann tänka mycket medan jag hjälpte fyllot in i tåget igen. Han var tung och stank sprit, men innerst inne fanns där nog en stor kärlek till julen (och en promillehalt i klass med väskdanskarna)

The End!

Let Me Down Slow...

...Som herrarna Jagger och Richards skrev så sent som 2005 till albumet "A Bigger Bang", vilket med handen på hjärtat, det faktiskt var också! Oväntat nog blir det 22a albumet en riktig vinnare! Bästa låten på plattan är just "Let Me Down Slow" som passar otroligt bra nu när denna kärlekssång till det förlovade landet nästan är slut! Imorgon flyger vi hem till -12 C och snö (idag kunde man fortfarande ligga vid poolen) Det är en smula sorgligt, men the show must go on som det heter!

Det jag kommer sakna absolut mest är latten från Starbucks, för 3$ får man varje morgon ett skäl att stiga ur sängen (igen), den billiga restaurangmaten/uteölen kommer givetvis också att saknas rejält (speciellt när man kommer hem och köper den första "en stor stark" för 65SEK)

Det som gjorde störst intryck på under resan var tveklöst Las Vegas, förälskelsen är ett faktum! Hit ska jag återvända, förhoppningsvis redan nästa år!

Men hur länge har du varit borta då? Hur mycket kostade det då? - Kanske somliga undrar där hemma, tack vare mina nitiska (på gränsen till besatthet) bokföringsrutiner jag utövar varje dag kan jag konstatera lite smaskiga detaljer för alla er som gillar att gotta ner er i diverse siffror:

Total restid: 125 dagar

Totala utgifter i samband med resan: 100 687 SEK

Sammanlagda restaurangnotor: 14 532 SEK

Totalt antal kaffe inköpta från Starbucks: 82 st (cirka 65% av dagarna drack jag kaffe från Starbucks)

Billigaste uteölen: 1,25$ (Millers Ale House)

Dyraste uteölen: 25$ (South Beach, Miami)

Billigaste restaurangbesöket: 4,56 dollar (Subway, Fort Myers)

Dyraste restaurangbesöket: 250$ (Fleur De Lys, Las Vegas)

Antal "äta ute" dagar: 55 (dvs 44% av total resa)

Genomsnittligt pris för "full tank": 29,5$

Antal hamburgare: 29 st

Antal gymbesök: 10 st

Viktförändring: 2kg +

Där har vi allt i ett nötskal, nu kan ingen säga att jag inte har koll i alla fall! Sista kvällen kommer att tillägnas packning och ett sista besök till The Cheesecake Factory med vår tyska granne innan han åker till NY (och vi åker hem)

Alltid koll på läget...(oftast)

I'm the hoochie coochie man...(Vegas pt.4)

... Som den gamla Chicago-blues pappan Muddy Waters sjöng 1954. Låten hamnade bland annat på Rolling stones top 500 lista över bäst musik genom tiderna. Alla minns vi Filmen "Casino" (Martin Scorsese) där man kan höra Muddy Waters sjunga på just denna låt i scenen då "Ace" Rothstein vandrar omkring i sitt nyligen övertagna Casino...

..."He was born for good luck, that you'll see"

"I got seven hundred dollars; don't you mess with me!"...

Och igår när jag vandrade omkring på just Mandalay Bay (som ersatte The Hacienda, där scenen spelades in) hade jag faktiskt just 700 dollar på fickan! Ödet eller bara tur, det kändes som om det spelade stor roll just då iaf!

Anyway, dag 4 var hemresedag. Inget man var särskilt glad över, främst för att man var tvungen att kasta sig ur sängen redan vid 8 snåret (flygplatsskytteln Grey Line Airbus propsade stenhårt på att man var tvungen att vara på flygplatsen minst 3 timmar innan! Troligen för att man ska spela så mycket man bara kan på flygplatscasinot) Vi var på flygplatsen lagom i tid för att hinna äta lite flottig och surfa lite på det fria bredbandet (konstigt hur vissa flygplatser bjuder på det medan andra tar hutlöst betalt!)

Utcheckad och klar!

I säkerhetskontrollen där man lägger sina behörigheter i en grå plast låda för att sedan hoppas de kommer ut på andra sidan igen träffade jag några intressanta karaktärer. Jag hade precis lyckats krångla på mig ena skon när jag ser att hon glömt lägga sin låda i högen avsedd för just platslådorna. Det gillade inte de två NY-irländarna som kom efteråt! (man har ju hört om talas deras temprament men aldrig tagit det riktigt på allvar, det gör jag nu iaf) Den ena började skrika (ganska högt, det var inget "svensk-tiger" pip så att säga)

"Ok so your just gonne leave this here for me to pickup? FUCKING JAGOFF!" Han fortsätter: "Well then why don't we all just leave our shit everywhere you fucking asshole!"

"Fucking people" instämmer hans kompis.

Jag som stod cirka 1 meter ifrån dessa "gentlemän" vid tillfället kände att det kanske vara bäst att ta hand om min låda iaf (ifall lådpolisen skulle börja dela ut bannor), varpå jag la min låda i vad jag trodde var korrekt hög, när jag går därifrån hör jag i ryggen:

"Oh, now this fucking prick thinks I should pick up after him.."

"Fucking people" instämmer hans kompis på nytt. Jag tittade inte tillbaka utan gick och satte mig någon annanstans...

Någonstans över Texas

Flyget hem gick bra, man lär sig att uppskatta folk som är snabba av planet. Man lär sig även att hata de övriga, jag talar om de sega gubbarna som reser sig upp sakta för att packa sin väska medan den fortfarande är i väskutrymmet över stolsraderna (och därmed blockar gången för alla andra som har 30 min på sig att byta terminal och hitta gaten). Det värsta var när gubben packat väskan full, så full att han inte fick ut skiten utan fick sedan ta ut en bok innan han slutligen kunde få ner väskan och röra på sig. Effektiv väntetid: 5 minuter! Man ville bara brotta ner honom och hämta en vagn att lägga han i, det hade gått snabbare.

Stirrar galet på gubben som lite senare kommer att försinka samtliga..

Aja vi kom hem tillslut iaf (även om man fick halsa en pizzahut pizza i farten!), de sista dagarna kommer gå åt till att packa de där 2 väskorna på något sätt, det är ju trots allt en helt ny garderob som ska ner på nån vänster...

Don't look back in anger...(Vegas pt.3)

...Som Noel Gallagher sjöng (vilket kan ha betraktats som en skräll -96 då brodern Liam var den som brukade ta ton) i låten med samma namn 1996 på Morning Glory plattan. Jag satt och nynnade låten för mig själv när jag nyss vunnit en stor svart killes alla pengar på pokerbordet i Bellagio. Jag hade 4s3s och fick in stegen på turnen: As5d9s2h och han synade (efter att ha stirrat ner mig i 2 minuter) in sig med AQo, han fick in pengarna dött och gick därifrån, jag hoppades som titeln antyder, att han inte var så upprörd som han tyvärr såg ut. Jag följde aldrig upp hur hans känslor för handen låg efteråt vilket kanske var lika bra.

Med det i ryggen kommer redogörelsen för dag 3 i vegas:

Sista heldagen i Vegas spenderades även den till stor del i de oändliga köpcentrerna. Vi lyckades dock ta en taxi (vi tog ganska mycket taxi, det var inte det att vi inte kunde gå, det var bara så bekvämt och det fanns ju så många! Taxibilarna stod ständigt i långa köer till hotellen och casinona, och tiden var ju begränsad i paradiset) till The Stratosphere, ett hotell/casino som (helt enligt de förväntningar som skapas av namnet) var otroligt högt (högsta fristående observationstornet i USA enligt Wiki)

Högst upp på det 350 meter höga tornet, leendet är ytterst påklistrat. Jag var med andra ord rätt orolig här..

Som lök på laxen hade de karusseller på våningarna 109 och 110, klassiker som uppskjutet (fast lite mer upplyftande än i fiskehålan GBG då det är en aning mer respektingivande ”starthöjd” hos the Stratosphere) fanns representerade, även en makaber form av slänggungorna där man hängde utanför väggen och roterade snabbt runt runt runt medans man tvingades titta ner.

"Insanity" - ingen falsk marknadsföring iaf, man blev en smula galen efteråt...

Kvällens restaurang var ingen mindre än CraftSteak avec Tom Colicchio som även han medverkar i programmet Top Chef (programledare/domare i samtliga avsnitt)

Tom himself, jag misstänker att han har en grov fablesse för rejäla portioner..

På CraftSteak kunde man beställa den sällsynta Wagyūkon (som enligt myten ska leva på extra fin maltöldiet och lyssna på Mozart hela dagarna, bara för att den inte ska känna av för mycket stress! Stress påverkar kon negativt har det visat sig, stresshormonet den utsöndrar genererar tydligen liiiiiite mindre mört kött!) av grad A5! Needless to say så kostade en 200grams bit ko cirka 2500SEK (inget man gör blandfärs av och köttfärslimpa på med andra ord) och föll således i kategorin "icke beställd mat".

Wagyūkon, som inte har korsats med andra ko-raser sedan 1200-talet fick leva en dag till, då vi beställde något billigare...

Istället blev det en Prosciutto följt av en Surf&Turf på oxfilé och pilgrimsmusslor, vilka båda var av gigantiska proportioner. Mycket lämnades kvar och kyparen tittade tveksamt på oss (ät upp era otacksamma, osnytna ungar sa blicken medans han log varmt och tog våra tallrikar) medan han dukade av. Sammantaget var nog CraftSteak restaurang som gav minst gott inrtyck av de tre vi besökte, samtidigt var det såklart en ypperlig upplevelse att vara där, så man är på intet sätt missnöjd! Efter maten åkte vi tillbaka till Bellagio, jag hade ett pokerspel att spela och Slobodan skulle partaja med några tyskar vi känner som var där också.

Limousiner rådde det sanslös inflation på, Hummers, Lincolns eller Mercedes var de vanligaste märkena. Vi åkte dock uteslutande taxi, "a nickel saved is a nickel earned" som den småländska jargongen lyder...

Bellagios pokerrum fullständigt kokade över av aktivitet, det hade precis avslutats en satelite till WPT som skulle spelas på fredagen den 19e (vilket jag missade precis, grr). Efter att luskat ut var man skulle ställa sig i kö för att få vara med på väntelistan för ett bord såg jag en gammal man i hatt blåsa fram på permobil. Det tog cirka en sekund innan jag kunde konstatera att det var självaste Doyle Brunson!

Jag nöp mig i armen, men drömde verkligen inte, där körde han! Den lilla gamle mannen brände på som en dopad ryss med sin permobil, innan jag hann skänka en tanke på kamera osv hade han försvunnit längs gången i casinot.

Jag fick tillslut tag på ett 1-2$ NoLimit bord av (till en början) blandad kaliber, spelet var helt klart aggressivare än på Treasure Island men visst, alla hade den där fisk-lösa stilen. Efter en stund gick 4 av de tightaste och det kommer in ett nytt gäng, bredvid mig hamnar en italiensk man i medelåldern ackompanjerad av en yngre blond som såg ut som en porrstjärna. Bägge hade solglasögon på sig. Vi snackar alltså 1/2$, inköp: 200 bucks och ässen har GLASÖGON PÅ SIG! pinsamt värre med andra ord, precis som om motståndet har en enda aning om tells osv.. Givetvis var bägge fullständigt värdelösa. Syn-Syn-Syn var spelet de körde, mister proffs synade i en hand ner alla gator med ett hålstegdrag tills han hade mindre än halva sin stack kvar, otippat nog fick han folda river (han visade dessutom sitt "monster" och mumlade uppretat att han hade otur)...

Italienaren börjar snacka om att han är bästa kompis med bland andra Martin De Knijf, Patrik Antonius och Darios Minieri, jag tog det hela med en nypa salt (även om han var hyfsat uppdaterad i allmänhet, hade koll på hur mycket Isildur1 hade torskat i dagarna osv). Efter en stund tog han fram sin mobil och tänkte visa en bild, blondinen sa "o no, it's so embarassing" (men de menade hon ju inte, påvisar min efterhandskonstruktion)

Bilden som italienaren visade var följande (det var blondinen han kom till bordet med):

Han nickade lite nöjd och hävdade att hon var en känd/framgångsrik turneringsspelare. Han började mer och mer påminna mig om Berlusconi's halvbror i det här läget, men att hon skulle vara en framgångsrik turneringsspelare fattade jag direkt att det var en rålögn, hon och Linda Rosing kanske spelar i samma lag då...

Sessionen slutade på godkända gröna siffror, även här var det sällsynt med 3bet preflopp, skulle jag jämföra kvaliteten med Svenska Spels onlineklient skulle jag nog sätta bordet på 1-2kronors nivån. Så visst fanns där värde, inget snack om saken. Jag skaffade också ett "players card", lite som ett stämpelkort fast man använder det till att stämpla in på bordet, efter hand som man spelar får man gratis rum, middagar och andra förmåner (enligt tysken jag träffade i september krävs det cirka 6 timmar om dagen för ett gratis rum).

Gratis drinkar behövde man inte jobba särskilt hårt för, de kom in hela tiden. Det är ganska fantastiskt att om man själv gick och beställde ngt i baren så kostade en drink mellan 10-20 dollar. Satte man sig och spelade (tom på 1cent-slottsmaskinerna) så fick man samma drink helt gratis (plus dricks till servitören på 1 dollar), vilken stad, vilken stad!

Innan jag lämnade mitt bord (som låg precis utanför Bobby´s Room!) hann jag se Sean Sheikhan (som tydligen spelar 5-10$ nu, med andra ord: gulat!), Eli Elezra (har följt durrs exempel och rakat sig) och Mike "The Mouth" Matusow

Efter avslutad livegrind satte jag mig med Slobodan och tog en gratisdrink till våra enarmade banditer (där jag torskade 4 dollar) innan det var dags för sängen.

EDIT: Slobodan beställde visst Wagyū till förrätt, det var en variant av rått kött och kryddor i en salig blandning, köttet skall alltså ha varit den nämnda varianten av Kobe köttet, eftersom det var en förrätt var inte priset oöverkomligt (men klart högre än average förrätten) -PH

You got to know when to hold'em... (Vegas pt.2)

... and know when to fold them, som Kenny Rogers sjunger i titellåten till albumet "The Gambler" 1978. Låten använder poker som metafor för när i livet det är dags att "stå på sig" och stå upp för det man tror på (know when to hold them) respektive när det är dags att vika ner sig illa kvickt (know when to fold them). Kan man urskilja detta så kommer man alltså enligt Mr. Rogers att lyckas i livet. Kenny Rogers alldeles egna "cover" på den klassiska alkisversen (serenity prayer)om man nu vill. Anyway:

Solen går upp dag 2 i spelhuvudstaden Las Vegas, dagen utspelades mestadels på fot så att säga. Idag har det alltså shoppats, något vansinnigt. Tror vi betade av 3 eller 4 shoppingmall i samma storleksordning som norrland, som tur var låg starbucks'en tätare än någonsin, varje casino/mall hade minst ett starbucks, ofta 2-3 stycken.

Laddar inför en lång dag shopping med Bellagio's hotellfrukost, som (föga skrällande) var helt otroligt god. Man kunde till och med få pizza om man ville! Storartat!

Planen för dagen var väl i princip att se så många casino och shoppingmall vi kunde på strippen innan det var dags för restaurangbesök och show. Efter frukosten vandrade vi in på Caesars Palace, som troligen stoltserar med störst yta på strippen, det finns byar i Sverige som är mindre till ytan än detta palats (och länder i Afrika som omsätter mindre skulle jag tippa)

Här står man utanför det groteskt stora Caesars Palace, vilket ställe!

Caesars hade ett eget shoppingmall, fullt med affärer som Louis Vitton, Prada, Gucci, Dolce & Gabbana och så vidare, den gemensamma nämnaren var att det aldrig står vad saker kostar, och frågar man efter pris får man "måste du fråga har du ändå inte råd ditt kräk, stick, jag hatar dig din småsparare" - blicken jävligt snabbt...

Hittade lite olika plagg på Abercrombie & Fitch (svårt att inte hitta något i denna sjukt bra affär) och Armani (A|X) där det faktiskt var någon form av "köp för X så drar vi av Y"! Pengar spenderades i alla fall i ett rasande tempo, vi hämtade ut biljetter till Cirque Du Soleil showen "Mysteré" och gick därefter och satte oss på Fleur De Lys.

Hubert Keller, känd från bland annat Top Chef (där han har skådats som gästdomare), hade trummat ihop en avsmakningsmeny om 5 rätter.

Första ronden var en Amuse Bouche, vilken bestod av en fritterad hummerbit med en skvätt sås till. Andra rundan kommer det in en löksoppa (man kunde även välja tonfisk tartar vilket Slobodan gjorde) Så snart denna var avklarad vankades det en kalvravioli följt av flaggskeppet Filét Mignon.

Vad som skulle bli den bästa oxfilén jag någonsin ätit!

Efterrätten blev för min del en Grand Marnier Sufflé (vilken var sanslöst god). Sammantaget kan det vara de fem bästa rätterna i rad någonsin, vilket får ses som ett väl godkänt betyg!

Vi skippade vinparningen denna gång och körde på husets (bland annat för att det kostade 500 spänn med lite vin till maten på detta ställe. (Notera att jag fått till den där "jag-är-ingen vindrickare-men-försöker-så-gott-jag-kan-minen")

Läser in mig på "Gaming today" på sportsbooksektionen på Caesars...

Slobodan sitter och begrundar Las Vegas Blvd över en nutella pannkaka...

Efter maten skulle vi se på Las Vegas show, Mystére. Eftersom vi hade 1,5 timme tillgodo och spelsuget satte in gick jag in till pokerrummet på Treasure Island, som låg mittemot teatern. Spelet var 1-3$ NoLimit och vi var 7 man då jag kom. Gubbarna spelade löst och vekt, en riktigt dålig kombination med andra ord, min small blind synade varje gång jag höjde från knappen och foldade varje gång jag satsade på floppen. Bra värde helt enkelt, det hände att någon 3-betade preflopp någon enstaka gång och då var det uteslutande ässen som stod på meny.

(ni som inte orkar läsa om mina klåpaktiga spel kan bläddra ner en aning)

Kvällens hand utspelade sig som följande; en ung ”listig” (satt och kommenterade om andra spelares "läckor") pojk höjde upp till 16$ från cut off, efter att synidioten limpat, jag synar i BB med 99. Jag är mer eller mindre helt säker på att han har en stark hand här, han har spelat sina ”steals” ganska kasst (typ minbetat och sedan gett upp alla missade floppar) och nyligen gnällt på att de två ”locals” som sitter till höger om mig spelar dåligt som synar in sig med skit preflopp.

Eftersom jag inte vill 3beta och få in pengarna preflopp så synar jag vilket även hjälten gör (han synar ju alltid så det var ingen skräll) Floppen kommer den perfekta Qd9d4s (perfekt eftersom min checkraise-range ärligt talat kommer att vara aningen viktad åt drag på denna floppen), jag checkar och han satsar 25$. Han har cirka 250$ bakom och jag har han täckt. Eftersom jag redan lurat i mig själv att han har en stark hand (JJ-AA, AK,AQ) och floppen är så pass dragig är det givetvis ett perfekt läget att checkraisa eftersom det finns så många drag jag skulle spela likadant. 125$ dunkar jag in, vilket mer eller mindre committar han. Efter en stunds tänkande ställer han in med AA. Mina nior håller upp och han beger sig därifrån med gråten i halsen, hehe. PH vs USA 1-0!

En annan hand som är lite intressant är när jag höjer upp AkKk UTG och får syn av SB som är en local (dvs vegasbo, dessutom kines). Floppen kommer 239 (rainbow) och han donkar ut en mager tia (10$) vilket är att betrakta som ett vekt bet, det enda jag visste om killen var att han har gjort flera liknande ”hugg” på låga floppar förr (med ren luft) så jag sätter han på stål eller något konstigt A-stegdrag. Jag synar ganska snabbt och turn kommer 6k, nu fick jag dessutom upp nötfärgdraget så jag synar hans nya, ännu magrare turnbet på 20$. River kommer en knekt och vi checkar ner. Han verkade lite moloken när jag synat ner hans AT och vunnit med K-kicker. Så här i backspegeln borde jag såklart höjt honom på turn när jag hittar ett färgdrag med till mina överkort, speciellt då jag kommer få fold så många gånger då han har ett kasst drag eller ren luft. "You got to know when to hold them..." och så vidare...

Den största fördelen med spelet var såklart att man kunde höja upp vilka 2 kort som helst på cut-off och knappen utan att någon reagerade (förutom att folda på floppen, vilket bara var välkommet)

Showen Mystére var ganska bisarr, minst sagt. Det började med att en tollig italienare sprang omkring i publiken och kastade popcorn. I början trodde jag såklart att de i publiken var med på fenomenet, men efter att han molestat cirka 20 man föll denna teori pladask. Tror han gjorde av med 6-7 fulla popcornlådor på publiken, alla skrattade såklart (utom de drabbade?)

Dagens höjdpunkter var många, den nya Armanikavajen (som jag dessutom lyckades finansiera med kvällens pokerspel) eller Fleur De Lys-besöket var nog det bästa.

Sen får man inte glömma alla små detaljer, till exempel alla fina killar som delar ut gratis ”visitkort” från eskorter (läs:billiga horor) till alla som vill ha (plus några till, ok dom kastar skiten efter alla de ser… eller smyger ner det i ens shoppingpåsar, troligen med devisen ”du vet att du vill ha den” i bakhuvudet). Visitkorten är mycket visuellt orienterade, uppbackade av några få nyckelfakta som ”will do anything” och så vidare. Skulle aldrig funka i Sverige, men här står det busslaster med mexare och sysselsätter sig med detta ”jobb”, fascinerande minst sagt!

Att sedan alla (och då menar jag verkligen 100%) tiggare kör samma marknadsföringsmix (dvs skylten de håller upp medans de luktar illa): ”Why lie? I want beer!” Ärlighet varar längst heter det ju, men handen på hjärtat, om alla har samma skylt blir det ju lätt traggigt värre. Mitt tips är att höja nivån lite, ”I want Jack Daniels” eller ”I want a better life” skulle kanske sticka ut. Vad vet jag?

Vegas by night...

Viva Las Vegas (Vegas pt.1)

...Som ZZ Top gjorde absolut bäst (Nej, tjock-Elvis orginalverision var inte bättre) 1992. Vi har alltså åkt till spelmeckat Las Vegas i veckan, jag sitter i skrivande stund i mitt rum på Bellagio. Hotellet är klassat som 5-stjärnigt och man kan väl inte säga att man saknar något i vardagen direkt...

Bellagio's lobby (av enorma proportioner)

Vi var incheckade och klara runt 7 snåret på måndagen, efter cirka 9 timmars resa (inklusive 2 timmar väntan i Dallas, Texas), och valde att utforska "hemmahotellet" första kvällen. Det visade sig ganska snart att flaggskepps-restaurangen, Michael Mina var stängd så vi valde det nästa bästa alternativet: Sensi.

Väl på plats i restaurangen som inretts synnerligen elegant möttes vi av vår kypare (som var engelsman). Aldrig tidigare har jag varit med om så mycket välvilja från en och samma person, det finns asskissers och så finns det asskissers, detta var en master helt tvivelsutan, vilken service! Vi vågade inte ta något annat än Martin Heierling's egenkomponerade 3 rättersmeny, med vinparning som det heter. Vilket ös, Kobe-stek till huvudrätt och en fantastiskt sorbé (som serverades i en isskulptur!!!) till efterrätt var några av höjdpunkterna, och även om jag inte är någon stor vindrickare så kändes samtliga viner förhållandevis enkla att spola ner tillsammans med maten. Tillsammans med den ypperliga service var detta ett ställe som utan tvekan parkerade sig på "bästa restaurangupplevelse" i USA (nånsin?)

Efterrätten: en sorbet, serverad i en isskulptur. Vi undrade ett tag varför efterrätten dröjde men sen insåg vi ju att de skulle karva ihop en "ihålig droppe" av is också..

Efter maten gick vi ett varv och konstaterade att: ja, det finns många slitna slottsnarkomaner och hänger i casinot fortfarande, jag reagerade på hur dåligt klädda alla var. Det är ett 5 stjärnigt hotell vi går omkring på men kunde lika gärna varit ullared om man skulle döma från gästernas klädsel. Jag antar väl att så länge alla speltorskar fortsätter mata maskinerna med pengar får de ha vad de vill på sig...

Imorrn ska vi shoppa, se på en Cirque Du Soleil föreställning samt äta på Hubert Kellers: Fleur De Lys extravaganta restaurang, där har de iaf vett att införa dresscode så förhoppningsvis slipper man kanske mysbyxor och wifebeater-linnen där iaf...

Breaking the Law

...som en av de få öppet homosexuella hårdrockarna, John Arthur Halford (Rob Halford), sjunger i albumet med samma namn från 1980. Har nämligen gått och hängt in en lagöverträdelse i "the sunshine state"! Vi snackar dock varken mord, offentliga fisar (efter 6 pm) eller nakenduschar (vilka samtliga är olagliga...) det rör sig nämligen om en parkeringsbot.

Absolut sista dagen i skolan kände jag mig aningen tursam, vilket fick mig att ta beslutet om att parkera närmst den byggnad där jag skulle skriva min sista tenta i. Jag tänkte inte närmare på huruvida det var "ok" för studenter att ställa sig på den aktuella platsen utan tjoade glatt till när jag hittade en p-plats precis bredvid entrén (jag slapp alltså promenaden på 7 minuter till lektionssalen som jag annars skulle få ta)

Efter tentan hittade jag ett litet "kvitto" på bilen, tydligen var hela parkeringen tillägnad lärarna! Ph satt med andra ord kvar med svarte-petter och åkte på 30 bucks i böter. Kanske inte det värsta man sett i bötesväg men det är ju surt att man ska på och trixa med parkeringen sista dagen...

De senaste dagarna har det avverkats beerpong, penningjakt, strandvister och mest av allt en drös restaurangbesök.

Läraren för kursen Leadership & Group Dynamics tyckte det var tillfälle att bjuda hela klassen på ölhuset, som den pinsamma försvenskningen lyder (Miller´s Ale House). De flesta hade flera tentor samma dag och kunde inte komma, några andra hade också tentor samma kväll men hindrades inte av detta faktum, utan gick raskt ner och drack gratis öl under kvällen. Jag själv som nyss avslutat mina studier på Universitet hade inga större betänkligheter utan sög i mig så mycket gratis öl jag kunde. Inga konstigheter där som det heter. Stort cred till läraren som faktiskt höll sitt ord och betalade för hela kalaset! Där ligger Sverige långt efter, kanske priset har något att göra med det, ölen vi fick var Miller Lite och kostade 4$ för en pitcher med 4 öl i...

Sista grillningen gick av stapeln i Onsdags och följdes upp av beerpong med ett gäng tyskar, någon kines, en massa svenskar och en colombian.

Ännu ett lyckat kast, jag och Björn var helt enkelt oslagbara denna kväll! När vi höjde insatserna till att spela BacardiCoke-poong var det få som kunde hänga på, kings of the court tror jag bestämt att det kallas det vi uppnådde denna dimmiga kväll!

Då var det bevisat: Ralph Lauren och Zara använder förmodligen samma tyg för att göra sina skjortor...

Penningjakten handlade till stor del om att mina kära föräldrar varit lite för kreativa angående vart man bör gömma sina värdesaker i en andrahandslägenhet i Florida. Kort version: de hade alltså gömt kreditkort/cash på en hylla i lägenheten och sen flyttat ut. Det jobbiga (förutom att de var i Sverige när de kom på det) var att ägaren flyttade in dagen efter. Mitt uppdrag gick i princip ut på att ringa på hos en främling och helt sonika fråga om jag fick rota lite i hans garderob...Som lök på laxen kom jag dit lite halvsent (9 PM snåret) men allt gick bra, han tyckte inte alls det var märkligt!

Avslutningsvis: en rolig historia! Jag och Slobodan var ute och gick, vi hittade en maskin som kunde simulera orkanvindar! Vi betalade 2$ och ställde oss i denna förslutningsbara "orkan-kiosk". Det kom riktigt starka vindar och efter cirka en minut var det full orkanstyrka. När vi gick ut sa Slobodan: "Det var lite dyrt, tycker jag", "rena blåsningen!" svarade jag...

Nyligen blåsta på 2$

Om några timmar går flyget till Dallas, där vi ska flyga vidare till Las Vegas. Förhoppningsvis kommer nästa uppdatering från vårt rum på Bellagio.

Lutgert Business School, på icke återseende!