..och inte Sue som sjöngs av J.R Cash -69 (men skrevs av Shel Silverstein). Jag heter nämligen Karl numera. På mitt pass står det Karl som första namn, vilket inspirerade Florida Gulf Coast Universtity att trycka namnet på mitt studentID. Jag försökte rätta till detta vid första uppropet då felet uppdagades, bara för att mötas av den amerikanska språkbegåvningen, (de kan inte uttala något annat än det amerkanska språket.) efter fem raka missar på namnet gav jag upp och bad om att de skulle kalla mig Karl som det faktiskt stod på dokumenten.
Läraren sken upp som om man delat ut en rabattkupong på 5 gallonsglassen från walmart och sa snabbt att "OK! KAARL it is then, since you prefer that name" för att göra livet enklare har jag därför bestämt att helt sonika presentera mig rakt av som Karl, även till de jag pratar lite mer med, grannar etc.
"Karl" utövar "management by sitting down" vid shoppingturen på det lokala Coconut Point Mall
De senaste dagarna har vi besökt både Napels beach och Everglades City. Napels beach var troligen den stranden som lämnade minst att önska än så länge, vilket så klart går hand i hand med hur svårt det var att få tag på en parkeringsplats inom rimligt avstånd. Då vi slutligen hittade parkering kom nästa hinder i form av en "Quarters only" parkeringsautomat. Vi hade tre quarters (0.25$ för den obildade). Beräknat strandtid för vårt likvida kapital för den givna situationen beräknades snabbt fram till en halvtimme. Allt löste sig genom att vi fick växla av en vänlig receptionist precis bredvid.
Yeah right.
"Prison life ain't no fairy tale..." som Morgan Freeman deklarerar i The Shawshank Redemption och med samma bistra stämma kunde vi nu slå fast att det var inte Napels heller. Vi fick sätta oss i bilen och köra 10 minuter enkel resa till närmsta köpcentrum och växla där, när vi kom tillbaka till den ursprungliga parkeringen var allt upptaget...
Väl på plats i Napels var allt bra, såg flera rockor men undvek direkta konfrontationer.
I Everglades City var det en annan historia, efter cirka 75 minuters körning var vi framme i träskens träsk. Snurriga från ångorna av allt myggsprey vi doserat i vad som bedömdes vara "rimliga mängder" stegade vi in på ett 7/11-snabbmatskombo.
Vi la korten på bordet och berättade för kassörskan (som var Thailändare) att vi var intresserade av en "Airboat tour" och karussellen var igång. Prutandet alltså. Det kändes som om man var tillbaka på Bang - La - Road igen (vilket inte hade något att göra med att det var en thailändare i kassan). Vi tyckte det verkade misstänkt då vi inte ens hann säga ja/nej innan hon river till med sitt dräpande sista pris som landade på 29$ för en timme. Efter att 3 av 4 lånat toaletten / låtsats tänka lite begav vi oss därifrån.
Till slut valdes Captain Dougs Everglades Tours då dessa gjorde ett seriöst intryck (men kostade 39$) och kunde garantera alligatorer.
Kaptenen satte tonen för vilken sorts humor som skulle komma att florera under resan med "If you want you can hand - feed them" (vi går rakt i fällan till hans ohejdbara glädje) "Ooh really?", "Yeah just stick your hand right in there, they'll take it", varpå hans lycka var gjord. Personligen gillar jag ju sådan humor så jag skrattade, men de andra tyckte väl det gränsade bisarrt.
Vi såg ett par sköna alligatorer varav den största var ögonmåttad (av kaptenen som blev löjligt förtjust varje gång en alligator visade sig, vilket undertecknad tycker verkar konstigt! har han inte sett sin beskärda del kanske?) till 3 meter.
Båten vi åkte med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar