On the road again / Scream!

On the Road Again, som Willie Nelson skrev 1980 (viktigt att inte förväxla Willies låt med med den lite mindre kända låten med samma titel, skriven av Katie Melua till sitt "Piece by Piece" album 2005, detta album var på intet sätt en hyllning till Slayer's låt med samma titelnamn, som dock handlade om styckningsmord...då var vi ur spår igen... well played PH) i helgen blev det alltså en hel del bilkörning då vi körde upp till Orlando, vilket ligger cirka 3,5 timmars effektiv bilkörning ifrån Fort Myers.

Temat var skräck (därav Misfits referensen från Famous Monsters plattan 1999) eftersom kalendern påstår att det är halloween månad igen. I Orlando gillar de att bygga stora parker, Universals tillskott var inte avvikande från den normen. Stället var sanslöst stort, ska den pinsamma Lisebergsjämförelsen göras (vilket den bör eftersom det är väl i stort sett det Sverige har att komma med inom området) så kan man väl säga att Liseberg var som en lekpark i ett dåligt kvarter i en glesbefolkad förort i Norrland någonstans. Ni ser bilden.

55$ hade vi pungat upp, plus parkering, och "nu skulle vi ha valuta för pengarna" attityden drev oss med bestämda steg in mot området efter att ställt av bilen i ett av många parkeringsgarage.

På väg till parken

Naturligtvis tar vi den horisontella "rulltrappan" för att spara energi

Gänget vi åkte in med bestod av Jon (min kompis från ledarskapskursen), Hans flickvän från Panama, Hennes kusin (från Panama), Deras kompis och hans flickvän. Det var ett glatt gäng som kastade sig hals över huvud in i den värsta karusellen: The Hulk (slående lik kanonkulan fast längre och fler loopar) då vi nyss checkat ut från ett All-you-can-eat utfodringsställe förekom det naturligtvis bryderier huruvida maten skulle göra sitt jobb och åka ner i magen eller helt sonika göra extranummer, som tur var klarade vi oss.

Jon tog det här med Halloween på lite väl stort allvar (helt enligt US-standard där allt skall överdrivas till galenskap) och hade investerat tungt i så kallade Zombie-linser. (Då dessa var av euroshopper kvalitet fick han ganska snart ganska ont i ögonen, han löste detta genom att bita ihop; var det halloween så var det)

Inför spindelmannen simulatorn (som bjöd på äkta vatten och explosioner!) fick vi på oss ett par snygga glajjor.

Jag gillade dessa skarpt, tyvärr fick man inte behålla dom, hade mitt synfel varit lite lite grövre hade jag utan att tveka köpt ett par liknande läsglasögon. (Med lite dolda motiv att fånga Christer Sigurds skarpa glasögonlook, det ska han minsann ha cred för Christer!)

Tills vidare får jag nya mig med plastbrillor...

Dagen delades upp i två parker; The Island of adventures, vilket var karusellparken, frammåt mörkrets infall gick vi vidare till Halloween Horror Nights parken, som bjöd på spökhus och simulatorer.

Vår kära Panama-kompis ritade om kartan för hur man köper något med så högvinstmarginal som möjligt, jag tänker inte berätta vad den kostade. Men det var i alla fall en skorpion i den, de kan ingen ta ifrån honom...

Kvällens höjdpunkt var spökhuset med "The Saw" tema. Detta var riktigt creapy, Slobodan sprang sista biten.

Vid 22:00 snåret ställde vi oss i kön till "The Saw" huset. Vid 00:00 snåret gick vi ut. Hade jag på förhand blivit informerad av exakt vad som skulle ske under kvällen, tror jag fortfarande att det jag blivit mest rädd för vara att jag skulle stå 2 timmar i kö. Framåt andra timmen kom jag på mig själv med att vara uppriktigt och innerligt avundsjuk på killen i rullstol som satt och sov igenom kön. Lyckans ost och så vidare...

Utanför det största Hard Rock Café som byggts

Nästan framme efter nära 2 timmars köande, 2 av 3 håller ju modet uppe i alla fall

Inte nog med att de skulle skrämmas på alla spökhus, det sprang även omkring skådespelare på gatorna och kastade sig över folk, känns som ett ganska bra kneg de tre veckorna Halloween Horror Nights har öppet, smyga upp på folk och skrämma dom, inga konstigheter alls.

Vid 12 snåret stängde parken och jag köpte loss en grande latte och satte mig vid ratten. De tre små kycklingarna somnade i princip innan vi hunnit utanför parkeringshuset. Så det blev en 3 timmars bilfärd med "best of the 80's" på radion där Reo Speedwagon's "Take it on the run" från 1981 var det bästa som trillade ut från frekvensen 104,1. (det mest påfrestande som spelades var utan tvekan Bryan Adams "Everything I do (I do it for you", som dessutom är från -91! Kanske inget att köra av vägen för men ändå, är det best of 80's så är det! )

Aja nästa höjdpunkt är i alla fall att jag lyckats sneaka mig till en inbjudan till amerika-tyskarnas årliga "October Fest" vilket såklart kommer bli en sanslös tillställning!